uniQue

jag var ute i går sent på kvällen och tog en 2 timmars lång promenad i snön, behövde komma iväg lite. jag har alltid varit en ensamvarg och med så intensiva dagar med massa människor så blev en promenad bra. jag rensar så bra då. gick runt halva huddinge och tittade på all mysig julbelysning. det var verkligen vackert. hur mycket snö som helst, mörkt ute, men ändå upplyst av all snö. helt tyst, stilla och fridfullt. gick till min gamla lågstadieskola, där kände jag en trygghet när jag var liten, nästa skola jag gick i blev jag jättemobbad av en hel skola. men just låg och mellanstadiet var jättebra. det gick inte att hålla tillbaka tårarna så fort jag gick in på skolgården. det var massa minnen som kom upp och det slutade med att jag satt på ett kallt stengolv utanför skolans matsal. att gråta måste nog vara det bästa sättet att rensa ut. sebastian kom och hämtade mig, kände mig nerkyld och trött, där satt vi utanför min gamla skola och matsal där jag gick på massa lågstadiediscon och grät, han ger mig trygghet, ömhet och han förstår mig. den känslan han ger mig i bröstet är obeskrivligt. alla dom fina sakerna han säger, hur han tittar mig djupt in i ögonen och verkligen verkligen får mig att känna mig älskad. han är det bästa som finns, han finns här och att känna det, och veta det. trygghet, han fyller det där tomma hålet som så många år ekat tomt. soulmate. jag älskar dig obeskrivligt oförklarligt mycket. sebastian <3

---