lycka i dig själv.
häromdagen skrev jag;
vad innebär egentligen lycka? är det att uppnå så många mål som man bara hinner med, för att senare komma på att man knappt hann njuta. att jag börjat leva för dagen, för stunden gör mig lycklig. jag strävade alltid innan, ville uppnå, men i slutändan är det inte alla saker runtomkring som gör en lycklig. det är att acceptera dig själv, din vardag och allt du är och vad du gör som skapar lycka på riktigt. du kan aldrig bli lycklig på ytan, det kan ta ett helt liv att känna rotad lycka, men när du väl gör det är det nog det bästa som någonsin har hänt dig. för när du upplevt den vill du aldrig aldrig mer gå tillbaka till ytlig lycka. du kan aldrig köpa dig lycka, aldrig få den ifrån någon annan, till viss del visst. men sålänge du är lycklig och älskar dig själv så kommer du klara av jobbiga hinder i livet, du kommer resa dig upp efter jobbiga trauman och situationer och du kommer njuta mer grundligt. lycka är grundstenen till ett långt och bra liv. lycka är ju trots allt det vi strävar efter hela tiden, i böcker, i tidningar, på stan. men ta en närmare titt inom dig själv, lyckan finns där, det gäller bara att ta fram den och damma av den lite.
vad innebär egentligen lycka? är det att uppnå så många mål som man bara hinner med, för att senare komma på att man knappt hann njuta. att jag börjat leva för dagen, för stunden gör mig lycklig. jag strävade alltid innan, ville uppnå, men i slutändan är det inte alla saker runtomkring som gör en lycklig. det är att acceptera dig själv, din vardag och allt du är och vad du gör som skapar lycka på riktigt. du kan aldrig bli lycklig på ytan, det kan ta ett helt liv att känna rotad lycka, men när du väl gör det är det nog det bästa som någonsin har hänt dig. för när du upplevt den vill du aldrig aldrig mer gå tillbaka till ytlig lycka. du kan aldrig köpa dig lycka, aldrig få den ifrån någon annan, till viss del visst. men sålänge du är lycklig och älskar dig själv så kommer du klara av jobbiga hinder i livet, du kommer resa dig upp efter jobbiga trauman och situationer och du kommer njuta mer grundligt. lycka är grundstenen till ett långt och bra liv. lycka är ju trots allt det vi strävar efter hela tiden, i böcker, i tidningar, på stan. men ta en närmare titt inom dig själv, lyckan finns där, det gäller bara att ta fram den och damma av den lite.
det finns ingenting du inte kan lyckas med sålänge du tror på dig själv. du är unik, du är underbar, du är allt, du är inte som någon annan, och det ska du inte heller vilja vara. älska dig själv! varje dag! det gör jag!
och fick en fråga;
åh, om jag också kunde tänka sådär klokt någon gång. känner mig som en dränkt snigel. har gått dbt, men får inte till det pga stress. vad göra?
så tänkte jag försöka svara på det! hur göra!?
jag har gått i terapi sen jag var tretton, nu är det över ett år sen jag slutade och ja visst har det hjälpt mig, mest hjälpte året när jag gick på dbt, och året jag gick på lyra och blev coachad. jag har gått på vägledande samtal, social träning, omvärldsorientering, life and career-coaching, coaching enligt international coach feferations standard och IMG/expressive arts-coaching enligt EGS schweiz och svenska institutet för uttryckande konst.. har diplom till och med på allt! och ja det har varit ett jävla jobb. från att ta sig från psykotisk, beroende av massa mediciner för att kunna vakna, kunna äta, kunna andas, kunna gå ut, kunna fungera nogelunda, kunna sova, slippa se saker som inte fanns, slippa röster, slippa skada mig själv. det finns nog piller för allt tror jag? jag har nog fått ett piller för varje lite skavank jag haft. men jag kom på efter sju års medicinering att skavankerna var livet, och jag kom också på att jag kunde ta tag i mina skavanker som jag numera tycker om och inte längre kallar skavanker, utan utmaningar. byt ur ordet skavank, eller problem till utmaning, för då blir det genast mycket mer motiverande. jag har också lärt mig under årens lopp att av all hjälp du får utifrån så är det i slutändan bara du själv som kan hjälpa dig på riktigt, för ingen annan kan någonsin förstå dig till 100%. det är bara du. folk kan förstå till en viss del, men aldrig uppleva hur du upplever eller känner, det är bara du. jag kände mig inte själv innan, och speciellt inte när jag var omtumlad av mediciner. vem var jag då? jag levde i en fantasi, jag gick på moln, jag vaknade upp med ett falsk leénde på läpparna, för att mina antidepressiva mediciner bestämde att jag skulle det. jag kände mig inte som en robot då, men nu när det är ett år sen jag tog min sista tablett så kan jag lova att jag var det då. man lägger ett lock på känslorna, ja det jobbiga iallafall och visst kan man behöva det om man mår fruktansvärt dåligt vilket jag gjorde det. men helt ärligt så tror jag att dom förstörde mer än hjälpte i längden, tillslut behövde jag öka, öka, öka doserna för att jag blev så van. i regel ska man bara äta antideppresiva mediciner i högst 6 månader, jag åt mina i över åtta år..
nu när jag väl hade slutat att äta medicinerna mådde jag sämre än någonsin, dels för att dom gick ur kroppen och det blir såklart som en avtändning, jag mådde illa, kräktes, hade ont i magen, fick kroppssmärtor, tappade mer hår än vanligt (tur att jag har så mycket hår haha), jag var mer nere än någonsin, blev paranoid och blev mer deprimerad än innan.. MEN jag läste massor på nätet om det här och jag stod ut. jag fick råd av mina läkare att börja igen, men om man bara följer andras råd så lever man inte sitt eget liv, jag ville ta ett eget beslut och det gjorde jag. för ung. två månader sen så börjar min kropp balansera sig själv och skapar numera mer endorfiner än vad mina antidepressiva någonsin gjorde under dom där åtta åren. det kändes ungefär som att jag levt i en glasbubbla och för första gången på flera år såg jag livet, världen, mig själv. och jag var tvungen att från början lära känna mig själv, för det jag kom ihåg var först en självdestruktiv tjej, som sedan blev en robot som levde på en linje. för det är inget upp och ner, det är en rak tråkig, ospännande linje genom vardagen, genom livet med mediciner. jag rekomenderar ingen att äta antidepressiva. det här förstört mer för mig än vad det har hjälpt.
hur som helst, lite bakgrund är alltid nödvändig, ni vet säkert att jag varit med om jobbigheter när jag växte upp. för det har jag skrivit om förut. och det är väl någonstans där man får hitta styrkan i sig själv, "jag har ett ansvar" jag har ett ansvar för hur jag vill leva mitt liv, för det är det ju mitt liv. ingen annans. hur vill jag leva mitt liv? hur vill jag vakna upp på morgonen? vad vill jag tänka? vad vill jag göra? man kan helt enkelt inte sitta och vänta på att någon annan ska få dig själv att må bra. någon därute kan hjälpa dig, alexander fanns där för mig och hjälpte mig jättemycket. stöttade och pratade, och höll upp mig när jag föll. man får känna efter lite, det är en balans, mår du så pass dåligt så du inte orkar upp ur sängen, stirrar i taket eller stänger in dig och inte vågar gå ut bland människor så behöver du stöd, för när man hamnar där är det svårt att bryta det mönstret, det var där jag var när alexander kom in i mitt liv. men min kärlek till honom och hans kärlek till mig vågade jag ta mig ut ut mitt kaos sakta men säkert och jag vågade gå ut och se dagsljus igen. när du väl har vågat att ta dig ut och mår lite bättre så skaffa orentliga rutiner, se det som skalmans sov och ät klocka. och ha fastna rutiner, det är superviktigt när du är djupt nere på botten.
när du klarar av det så lägg till intressen, försök att hitta saker du tycker om att göra, måla är superbra för att få ut massa känslor och du kan få fram saker om dig själv som förvånar dig, köp fina målarböcker med blanka sidor, vattenfärger, akryl färger och "kladdkritor" och måla! skriv en lista på saker som du tycker om att göra, gör den listan när du mår bra, alla har vi svackor och när vi väl har dom så är det svårt att hitta någonting vi finner roligt eller underhållande, plocka fram din lista då och tvinga dig själv till att göra någonting. du kommer tycka att det är pest i början, men du kommer må bättre.
ett annat tips som gör dig mer säker i dig själv, eller får dig att lära känna dig själv, och hjälpa dig själv är att boka in egen tid i din kalender, jag började göra det i samband med att jag började må bättre efter att jag trappat ner på medicinerna. stäng av mobilen, sätt dig i soffan med en kopp te, tänd ljus, dra en filt över dig, och bara var. jag kan lova dig att det kommer krypa i kroppen i början, speciellt om du inte mår helt bra, men ju längre tid det går desto bättre kommer det fungera och bara det får dig att finna mer styrka i dig själv. helt plötsligt kan du underhålla dig själv och det betyder också att du kan göra sig själv gladare när du är ledsen, utan att vara beroende av någon annan utifrån. börja med 15 min, utan datorn, utan tvn, utan någon i närheten. du kommer inte vilja missa din egen tid i veckan sen, och du kommer må så mycket bättre. du kommer bli mer i dig själv, du kommer leva i dig själv och komma på när du sitter där vem du är. hur du är, inte utifrån vad andra tycker eller tror, utan vem du verkligen är.
jag var utan att jag ens märkte det alla till lags, jag var precis så som jag trodde att folk runt om kring mig hoppades på att jag skulle vara, och det tog enormt mycket på mina krafter. jag visste det inte då, men jag märkte hur skönt det var att sluta vara så. det var okej att vara sig själv. det var okej att säga nej om jag inte orkade, det var okej att göra andra besvikna, för gjorde jag inte det var det jag själv som led mest. det kan låta enormt egoistiskt, men om man tänker efter, uppskattar inte de människorna du har runtomkring dig att du är dig själv, gör det du vill, och mår bra. gör det det inte mår du jättedåligt i slutändan och det går även ut över din omgivining. jag började sakta men säkert visa vem jag var, visa att jag också mådde dåligt, för jag hade byggt upp en slags fasad om att ingenting var fel, dels var det pga av medicinerna, för det bedövade, men den där masken satt kvar till stor del när jag slutade också. sen tog jag en bloggpaus, jag funderade över hur jag ville vara. ville jag vara en robot som aldrig hade problem, eller brister, eller ville jag vara en äkta människa, som går sönder i mellanåt, har dåliga dagar och brister. ja, det ville jag och jag ville också känna att jag levde, vilket jag gjorde när jag levde ordentligt. det jag vill säga är; det är okej att vara "fel" och det är okej att även visa det för andra. älskar dina nära och kära dig så gör dom det även fast du har brister. jag är glad att jag slutat leva i en illusion. och lever i den riktiga världen.
blev ett långt inlägg och jag vet knappt vad jag skrivit, för när jag skriver eller pratar numera så säger jag det och jag skriver det som kommer när jag skriver eller pratar. jag tänker sällan och det blir bäst så. ni vet ju hur man säger att man ska ta det första man tänker på, för det är det man vill mest. den första känslan är den rätta. tänker man för mycket på vad man vill, kan det sluta med att man istället stoppar in andras val och vad andra vill att man borde eller ska göra undermedvetet. sluta styras av andra och bli dig själv mer. på så vis kommer du att finna styrka, du kommer hitta lycka grundligt rotat i dig själv. lyssna alltid till ditt hjärta. ibland kommer du stå i en väntsal i livet och du vet varken ut eller in, och det är okej att stå där ett tag och bara vara. det är okej att inte glida genom livet, för livet är upp och ner och ibland är det mer uppförsbacke än plan mark. ibland är det mer nedförsbacke. vi vet aldrig, vi vet aldrig hur livet kommer se ut och det är väl det som är det charmiga med livet. vi vet inte vad som kommer hända. vi kan planera bäst vi vill, och vi planerar till stor del för att vi människor är otroligt rädda för saker vi inte vet om, saker som är oförståligt, som framtiden. vi kan som sagt planera så mycket vi vill. men livet kan ha andra vägar för oss. och vi vet aldrig om dom. och det skrämmer oss. det skrämmer inte mig längre, inte alls på samma sätt. för jag vet att hur det än blir så löser sig allt alltid till det bästa. för du har alltid dig själv du kan lita på, din bästa vän, någon som står upp för dig, som du kan lita på,. den här personen som du kan lita på ska du ta vara på, älska och vårda. se dig själv som din bästa vän. eller sätt dig i en stol och ha en stol framför dig, låtsas att du sitter mitt i mot dig själv fast du är i den åldern du är nu och flickan/pojken som sitter på stolen framför dig är 6 år, har ett plåster på ena knät, gråter och vill ha råd. vad skulle du säga till dig själv som 6 åring? vad skulle du ge för råd? för tröst? för vägledning? tänk på det!
nu måste jag verkligen iväg och hämta ut mitt paket. jag hoppas det här var till lite hjälp och att det inte var för luddigt. fråga om ni undrar nått och ja, mejlen är alltid öppen för er. jag svarar och jag ger tips, råd, och stöd för er som behöver. jag mejlar med flera av er och många av er har kommit vidare i livet och det glädjer mig så himla mycket. ni gav mig stöd tillbaka nu när vera gick bort och det uppskattar jag mer än ni tror. tack <3
ha en bra dag nu och var rädda om er! ni är värda att må bra, varje dag!
älskling <3
och fick en fråga;
åh, om jag också kunde tänka sådär klokt någon gång. känner mig som en dränkt snigel. har gått dbt, men får inte till det pga stress. vad göra?
så tänkte jag försöka svara på det! hur göra!?
jag har gått i terapi sen jag var tretton, nu är det över ett år sen jag slutade och ja visst har det hjälpt mig, mest hjälpte året när jag gick på dbt, och året jag gick på lyra och blev coachad. jag har gått på vägledande samtal, social träning, omvärldsorientering, life and career-coaching, coaching enligt international coach feferations standard och IMG/expressive arts-coaching enligt EGS schweiz och svenska institutet för uttryckande konst.. har diplom till och med på allt! och ja det har varit ett jävla jobb. från att ta sig från psykotisk, beroende av massa mediciner för att kunna vakna, kunna äta, kunna andas, kunna gå ut, kunna fungera nogelunda, kunna sova, slippa se saker som inte fanns, slippa röster, slippa skada mig själv. det finns nog piller för allt tror jag? jag har nog fått ett piller för varje lite skavank jag haft. men jag kom på efter sju års medicinering att skavankerna var livet, och jag kom också på att jag kunde ta tag i mina skavanker som jag numera tycker om och inte längre kallar skavanker, utan utmaningar. byt ur ordet skavank, eller problem till utmaning, för då blir det genast mycket mer motiverande. jag har också lärt mig under årens lopp att av all hjälp du får utifrån så är det i slutändan bara du själv som kan hjälpa dig på riktigt, för ingen annan kan någonsin förstå dig till 100%. det är bara du. folk kan förstå till en viss del, men aldrig uppleva hur du upplever eller känner, det är bara du. jag kände mig inte själv innan, och speciellt inte när jag var omtumlad av mediciner. vem var jag då? jag levde i en fantasi, jag gick på moln, jag vaknade upp med ett falsk leénde på läpparna, för att mina antidepressiva mediciner bestämde att jag skulle det. jag kände mig inte som en robot då, men nu när det är ett år sen jag tog min sista tablett så kan jag lova att jag var det då. man lägger ett lock på känslorna, ja det jobbiga iallafall och visst kan man behöva det om man mår fruktansvärt dåligt vilket jag gjorde det. men helt ärligt så tror jag att dom förstörde mer än hjälpte i längden, tillslut behövde jag öka, öka, öka doserna för att jag blev så van. i regel ska man bara äta antideppresiva mediciner i högst 6 månader, jag åt mina i över åtta år..
nu när jag väl hade slutat att äta medicinerna mådde jag sämre än någonsin, dels för att dom gick ur kroppen och det blir såklart som en avtändning, jag mådde illa, kräktes, hade ont i magen, fick kroppssmärtor, tappade mer hår än vanligt (tur att jag har så mycket hår haha), jag var mer nere än någonsin, blev paranoid och blev mer deprimerad än innan.. MEN jag läste massor på nätet om det här och jag stod ut. jag fick råd av mina läkare att börja igen, men om man bara följer andras råd så lever man inte sitt eget liv, jag ville ta ett eget beslut och det gjorde jag. för ung. två månader sen så börjar min kropp balansera sig själv och skapar numera mer endorfiner än vad mina antidepressiva någonsin gjorde under dom där åtta åren. det kändes ungefär som att jag levt i en glasbubbla och för första gången på flera år såg jag livet, världen, mig själv. och jag var tvungen att från början lära känna mig själv, för det jag kom ihåg var först en självdestruktiv tjej, som sedan blev en robot som levde på en linje. för det är inget upp och ner, det är en rak tråkig, ospännande linje genom vardagen, genom livet med mediciner. jag rekomenderar ingen att äta antidepressiva. det här förstört mer för mig än vad det har hjälpt.
hur som helst, lite bakgrund är alltid nödvändig, ni vet säkert att jag varit med om jobbigheter när jag växte upp. för det har jag skrivit om förut. och det är väl någonstans där man får hitta styrkan i sig själv, "jag har ett ansvar" jag har ett ansvar för hur jag vill leva mitt liv, för det är det ju mitt liv. ingen annans. hur vill jag leva mitt liv? hur vill jag vakna upp på morgonen? vad vill jag tänka? vad vill jag göra? man kan helt enkelt inte sitta och vänta på att någon annan ska få dig själv att må bra. någon därute kan hjälpa dig, alexander fanns där för mig och hjälpte mig jättemycket. stöttade och pratade, och höll upp mig när jag föll. man får känna efter lite, det är en balans, mår du så pass dåligt så du inte orkar upp ur sängen, stirrar i taket eller stänger in dig och inte vågar gå ut bland människor så behöver du stöd, för när man hamnar där är det svårt att bryta det mönstret, det var där jag var när alexander kom in i mitt liv. men min kärlek till honom och hans kärlek till mig vågade jag ta mig ut ut mitt kaos sakta men säkert och jag vågade gå ut och se dagsljus igen. när du väl har vågat att ta dig ut och mår lite bättre så skaffa orentliga rutiner, se det som skalmans sov och ät klocka. och ha fastna rutiner, det är superviktigt när du är djupt nere på botten.
när du klarar av det så lägg till intressen, försök att hitta saker du tycker om att göra, måla är superbra för att få ut massa känslor och du kan få fram saker om dig själv som förvånar dig, köp fina målarböcker med blanka sidor, vattenfärger, akryl färger och "kladdkritor" och måla! skriv en lista på saker som du tycker om att göra, gör den listan när du mår bra, alla har vi svackor och när vi väl har dom så är det svårt att hitta någonting vi finner roligt eller underhållande, plocka fram din lista då och tvinga dig själv till att göra någonting. du kommer tycka att det är pest i början, men du kommer må bättre.
ett annat tips som gör dig mer säker i dig själv, eller får dig att lära känna dig själv, och hjälpa dig själv är att boka in egen tid i din kalender, jag började göra det i samband med att jag började må bättre efter att jag trappat ner på medicinerna. stäng av mobilen, sätt dig i soffan med en kopp te, tänd ljus, dra en filt över dig, och bara var. jag kan lova dig att det kommer krypa i kroppen i början, speciellt om du inte mår helt bra, men ju längre tid det går desto bättre kommer det fungera och bara det får dig att finna mer styrka i dig själv. helt plötsligt kan du underhålla dig själv och det betyder också att du kan göra sig själv gladare när du är ledsen, utan att vara beroende av någon annan utifrån. börja med 15 min, utan datorn, utan tvn, utan någon i närheten. du kommer inte vilja missa din egen tid i veckan sen, och du kommer må så mycket bättre. du kommer bli mer i dig själv, du kommer leva i dig själv och komma på när du sitter där vem du är. hur du är, inte utifrån vad andra tycker eller tror, utan vem du verkligen är.
jag var utan att jag ens märkte det alla till lags, jag var precis så som jag trodde att folk runt om kring mig hoppades på att jag skulle vara, och det tog enormt mycket på mina krafter. jag visste det inte då, men jag märkte hur skönt det var att sluta vara så. det var okej att vara sig själv. det var okej att säga nej om jag inte orkade, det var okej att göra andra besvikna, för gjorde jag inte det var det jag själv som led mest. det kan låta enormt egoistiskt, men om man tänker efter, uppskattar inte de människorna du har runtomkring dig att du är dig själv, gör det du vill, och mår bra. gör det det inte mår du jättedåligt i slutändan och det går även ut över din omgivining. jag började sakta men säkert visa vem jag var, visa att jag också mådde dåligt, för jag hade byggt upp en slags fasad om att ingenting var fel, dels var det pga av medicinerna, för det bedövade, men den där masken satt kvar till stor del när jag slutade också. sen tog jag en bloggpaus, jag funderade över hur jag ville vara. ville jag vara en robot som aldrig hade problem, eller brister, eller ville jag vara en äkta människa, som går sönder i mellanåt, har dåliga dagar och brister. ja, det ville jag och jag ville också känna att jag levde, vilket jag gjorde när jag levde ordentligt. det jag vill säga är; det är okej att vara "fel" och det är okej att även visa det för andra. älskar dina nära och kära dig så gör dom det även fast du har brister. jag är glad att jag slutat leva i en illusion. och lever i den riktiga världen.
blev ett långt inlägg och jag vet knappt vad jag skrivit, för när jag skriver eller pratar numera så säger jag det och jag skriver det som kommer när jag skriver eller pratar. jag tänker sällan och det blir bäst så. ni vet ju hur man säger att man ska ta det första man tänker på, för det är det man vill mest. den första känslan är den rätta. tänker man för mycket på vad man vill, kan det sluta med att man istället stoppar in andras val och vad andra vill att man borde eller ska göra undermedvetet. sluta styras av andra och bli dig själv mer. på så vis kommer du att finna styrka, du kommer hitta lycka grundligt rotat i dig själv. lyssna alltid till ditt hjärta. ibland kommer du stå i en väntsal i livet och du vet varken ut eller in, och det är okej att stå där ett tag och bara vara. det är okej att inte glida genom livet, för livet är upp och ner och ibland är det mer uppförsbacke än plan mark. ibland är det mer nedförsbacke. vi vet aldrig, vi vet aldrig hur livet kommer se ut och det är väl det som är det charmiga med livet. vi vet inte vad som kommer hända. vi kan planera bäst vi vill, och vi planerar till stor del för att vi människor är otroligt rädda för saker vi inte vet om, saker som är oförståligt, som framtiden. vi kan som sagt planera så mycket vi vill. men livet kan ha andra vägar för oss. och vi vet aldrig om dom. och det skrämmer oss. det skrämmer inte mig längre, inte alls på samma sätt. för jag vet att hur det än blir så löser sig allt alltid till det bästa. för du har alltid dig själv du kan lita på, din bästa vän, någon som står upp för dig, som du kan lita på,. den här personen som du kan lita på ska du ta vara på, älska och vårda. se dig själv som din bästa vän. eller sätt dig i en stol och ha en stol framför dig, låtsas att du sitter mitt i mot dig själv fast du är i den åldern du är nu och flickan/pojken som sitter på stolen framför dig är 6 år, har ett plåster på ena knät, gråter och vill ha råd. vad skulle du säga till dig själv som 6 åring? vad skulle du ge för råd? för tröst? för vägledning? tänk på det!
nu måste jag verkligen iväg och hämta ut mitt paket. jag hoppas det här var till lite hjälp och att det inte var för luddigt. fråga om ni undrar nått och ja, mejlen är alltid öppen för er. jag svarar och jag ger tips, råd, och stöd för er som behöver. jag mejlar med flera av er och många av er har kommit vidare i livet och det glädjer mig så himla mycket. ni gav mig stöd tillbaka nu när vera gick bort och det uppskattar jag mer än ni tror. tack <3
ha en bra dag nu och var rädda om er! ni är värda att må bra, varje dag!
älskling <3
2010-06-30 
12:42:04
Kommentarer
Postat av: Anna
Åh vilket superbra inlägg Fanny! Tack för det! Jag har nog aldrig kommenterat din blogg förut, men har läst och följt dig i flera år, så det är väl på tiden att jag gör det nu ;)
Jag måste säga att jag imponeras och inspireras av hur du rest dig, hur stark du verkar va idag och hur bra du verkar må! Jag hoppas att även jag kommer kunna komma ur min "bubbla" och må så där bra en dag, för även om jag ju är långt ifrån att må lika dåligt som du en gång gjort, så är de ju ändå kämpigt att ändra på "saker"...
Tack för att du delar med dig!
Kram på dig!
Postat av: J e n [fotografi]
Du är så klok Fanny, tänk om vi alla kunde tänka så där. Jag vet att jag borde det iaf.. Kramar i mängder!
Postat av: Mysan
du är fantastisk Fanny. Helt underbar!
Trackback