vakum

jag har inte alls haft ork eller inspiration till att blogga som ni säkert förstår. men jag fann glädjen i det efter alla era fina och tröstande kommentarer. det känns fortfarande helt overkligt och jag kan eller vill inte förstå. jag vaknar upp mitt i nätterna av att jag gråter. men idag har jag varit ganska lugn. känns som tårarna är slut, eller så är jag inne i någon slags förnekelsefas? i don't know. glad är jag i två sekunder sen sköljer det massa bilder över mig och jag känner mig allt annat än fokuserad just nu. allt går i slowmotion. kan ni förstå att en katt som var fel för världen som egentligen inte skulle få leva, bara fick leva i 3,5 år. jag hoppas att hon fick uppleva mycket lycka dom åren, för hon gav mig så mycket lycka, en enorm kärlek som inte går att beskriva. så många gånger som hon tröstat mig, tittat på mig och gett mig svar utan att ens behöva säga nått. hon var min själsfrände i en hårig gestalt. och jag älskade henne högre och högre för varje dag. mina katter är och kommer alltid betyda oerhört mycket för mig. usch overkligt. jag känner henne runtomkring mig hela tiden, igår när jag satt i trädgården hemma hos alexanders föräldrar och tittade på blommorna framför mig kunde jag se henne gå sådär smygandes över gräset. det är ju psyket som spökar, men det känns så verkligt och jag är glad att det är så. behöver henne nära mig. att jag hör henne spinna när jag tittar på kort på henne kan jag inte förklara. också pysket antar jag.. jag vill ha det så. usch har så ont i kroppen. känns som jag aldrig mer kommer bli glad.

dagarna sen hon blev biten har varit som en dimma, lever lite utanför kroppen och som i en glaskupa. i ett vakum. tiden går för sakta, men ändå för fort. känns som det var tre år sen, men ändå alldeles nyss. känner hennes värme, det hettar i handen när jag lägger hennes ihopsamlade duniga päls som jag fick med mig hem. tror det är meningen som vanligt för ett wakeupcall. snälla ni var rädda om de ni har och var försjutton uppskattande mot de ni älskar och bryr er om. såklart andra också. men det är som man alltid säger; man vet inte vad man har förens man förlorat det. jag förlorade en liten soulmate som det klickade med från första ögonkastet. vi har alltid haft sånna starka band till varandra och eftersom vera blev utstött av sin mamma för att hon hade ett hjän och käkfel så har hon alltid tytt sig till mig, hon var som mitt barn. och det går inte att beskriva. dom som träffat mig och vera vet hur fin och nära relation vi hade. för mig var hon, är hon så mycket mer än bara en älskad katt. hon var min tröst när jag var ledsen, min trygghet, min värme, mitt stöd, mitt hjärta, mitt allt. vissa kan man bara titta på och förstå, man behöver inte säga någonting. och hon tittade, djupt in i en, och hon förstod. saknar dig!



 



Kommentarer
Postat av: J e n [fotografi]

Gud, jag sitter här o storbölar.. för dig, men mest för lilla Vera. <3

2010-06-08 @ 02:33:24
URL: http://piecesofjen.blogg.se/
Postat av: Marit

Hej. Jag läser din blogg ofta och jag vill så gärna skänka en stor kram till dig! Jag beklagar verkligen din stora sorg... Jag har själv två katter, så jag känner verkligen med dig! Jag vet hur mycket de betyder, hur de blir som ens barn och som familjemedlemmar... Jag har som sagt läst din blogg ett tag, och du verkar ha ett stort hjärta och en så positiv syn på livet, trots alla motgångar. En stor kram från Marit

2010-06-08 @ 20:53:23
URL: http://mysweethome.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback