uniQue

det är är början på mycket förändring i mitt liv, jag har varit rent ut sagt livrädd för den här förändringen. att förlora den trygghet jag haft i så många år, men någonstans på vägen insåg jag att tryggheten den bor i mig, jag hade bara inte tittat efter tillräckligt noga. det blir som min vän cissie säger, en själarensning och att hitta sig själv. för det har jag alltid undrat, vem är jag? jag vet hur jag är som person, och jag har alltid trott att jag vetat vad jag vill. men nu då.. efter det här uppvaknandet.. jag och mamma var på bio i förrgår och såg en film som jag just då inte tyckte var överdrivet bra, men den satt sig på något sätt. hon åkte till indien och levde i ett "läger" som budist, meditation, medveten närvaro, finns inre lyckan och framförallt sig själv. jag har alltid frågat alla andra vad som är bra, bäst för mig, alltid fått olika svar av alla och bara blivit fruktansvärt förvirrad själv. så började jag meditera, varje dag i 20 minuter, och vände mig inåt och hittade svaren där istället. så sakta men säkert. jag var hos ett medium igår, och hon sa att jag står inför stora förändringar i livet och att det är här jag går in i mitt vuxna liv på riktigt. med familj och barn. och ja, det är väl väldigt viktigt då att man är helt utredd med sig själv. är det någon som är bra på att analysera, gräva på djupet och vilja förstå allt, så är det jag. hon sa att hon såg mig både som 40 åring i tänkandet, men även som tonåring. väldigt fragil och osäker. och det är den delen jag nu tydligen håller på att lämna, och bli vuxen.

jag har nog alltid sett det här uppbrottet som någonting negativt, all förändring för mig har varit fruktansvärt jobbigt för det är sån jag är, jag är livrädd för att minsta människor som gett mig trygghet i livet, för trygghet var det sista jag hade i min uppväxt med pappa. och när jag väl hittat trygghet har jag med näbbar och klor klamrat mig fast, i bland lite för länge. jag läste i topphälsa innan om förändring, hur ordet låter negativt, och där stod det att istället för att använda ordet förändring så skulle man säga "positiv utveckling" för det är precis det som händer, vi väljer att ta bort delar, platser, människor och situationer ur vårt liv och gör allt bättre. att gå frammåt är ingen förlust, tvärtom! man måste se att bara för att en dörr stängs så står man inte där som en förlorare, man står som en vinnare, för man lyssnade på sig själv, man tog ett steg och lyssnade på sig själv. "sen får hela världen tycka att du gör hur mycket jävla fel som helst, det är du, dig själv du alltid ska lyssna på" och vad vill jag då? det tar för lång tid att skriva om, det är nog lättare att säga "vad vill jag inte..?" det är endast du som sätter upp dina gränser. jag sätter upp enormt mycket gränser i mitt huvud. osäkerhet! men sålänge man vet om det, man vet om osäkerheten och varför man sätter upp gränserna för sig själv så går det att jobba med, det går att göra en förändring. tror ni på fullt allvar att jag hade fått såhär mycket självinsikt om jag inte insett mina brister och vågat erkänna som för mig själv och arbetat med dom? nej, då hade jag garanterat fortfarande tagit överdoser av mediciner, skärt mig i armarna, levt farligt och hade pojkvänner som slog mig och var kontrollerande. jag hade antagligen redan tagit livet av mig, det är där, just där vi måste inse när tiden är inne för en förändring, eller som jag numera säger positiv utveckling. du har hela världen framför dina ögon. om du väljer att se tio cm framför näsan eller flera meter, ja till och med orkar vända blicken åt olika håll, då har du kommit långt. låter jätteluddigt. klart vi tittar åt olika håll. men tittar vi verkligen? ser vi? eller ser vi inte... titta bara lite noggrannare inne i dig själv. varför ständigt leta efter svaren utifrån när du har alla sanningar inom dig?