uniQue

jag har många gånger känt mig tom, känt mig eländig, haft ångest i bröstet så jag knappt kunnat andats. kännt att det inte finns någon mening, det var min vardag innan i flera år, men så sätter jag mig ner, tittar på vart jag är i livet nu. jag är precis där jag vill vara. vilket slit det har varit, det ska man veta. det har varit många turer, men någonstans där på vägen hann jag finna en grundstyrka inom  mig som är så värdefull. allt skit i livet har gett mig en större överblick och mer erfarenhet. jag kan förstå människor, för jag har lärt mig att förstå mig själv. och jag är nog den svåraste människan jag känner. jag är komplicerad och avancerad, men när man väl lär känna mig, och uppskattar mig då är jag en vän för livet. jag är stadig och stabil. jag tror att jag kan livet nu. det känns så. jag har varit med om så mycket och varje nergång har gett mig mer skinn på näsan. en fin människa i min högstadieskola sa till mig för flera år sen "fanny, jag känner ingen som har så mycket skinn på näsan som du har" undra såhär många år senare hur mycket skinn jag har på näsan nu.. den måste se ganska rolig ut min näsa i profil (;

jag förstår inte att jag orkat, men orkat har jag. efter föreläsningen i skolan jag var på har jag ransakat mig själv. det är fruktansvärt vad man är bra på att klanka ner på sig själv. när allt man borde göra är att krama om sig själv för att få mer energi till att orka lite till. jag lovade mig själv att jag ska krama mig själv mer. jag är bra på att hjälpa andra att ta sig dit dom vill. men någonstans i allt glömmer jag bort att hjälpa mig själv. det är många gånger jag precis hållt mig över ytan. att tänka fina tankar om sig själv, se hur långt man tagit sig och njuta av nuet är viktigt! och aldrig aldrig jämföra sig med andra.

sebastian är en människa jag ser upp till. att han är min, och jag är hans, det måste stå skrivet i stjärnorna. vi älskar varandra så starkt. jag har aldrig upplevt den här styrkan på kärlek, han håller om mig när jag tappar greppet, han älskar mig. ut och in. han låter mig leva ut mig själv, han uppmuntrar och ser upp till mig. han ger mig det jag alltid önskat och behövt, vi skrattar ihop, vi är galna ihop, vi lever livet fullt ut på vårt vis, vi har sjukt mycket att vara tacksamma för. hector är det bästa som hänt oss. för några år sen kunde jag inte andas för att ångesten var så stark, nu kan jag knappt få luft för att hela kroppen är fylld av kärlek. nu är livet precis så som jag vill. och det bästa av allt. jag har inte slösat bort mer år på att bara må dåligt! för livet det går så fort. alla är så förvånade över att jag orkade resa mig upp. men vet ni. det är bara ni som sätter begränsningarna. ni är precis där ni valt att vara. och när man ransakar sig själv och vet om vad man inte är nöjd med. då finner man styrkan till att förändra. ingenting är någonsin försent. men du blir inte yngre. ändra, och bli lycklig - på riktigt!

---