uniQue

God morgon! Varje morgon vaknar jag panikkissnödig och varje morgon har jag lika svårt att somna om på en gång, brukar ligga och beundra min kärlek som sover tätt intill och snusar, läsa på mobilen och finula på allt och inget. En stund för mig själv helt enkelt.

Och nu regnar det, älskar ljudet, vi har öppet fönster och myskänslan infinner sig. Att bara få ligga och känna, tänka och vara. Sånt behöver jag verkligen. vi har en av världens lugnaste och harmoniskaste bebisar, som ständigt oavsett vad gör oss glada, för honom orkar vi allt och lite till. Jag vet att han kommer bli en riktigt bra storebror och människa, en sån som vet hur man behandlar andra och ständigt prioriterar lojalitet framför egoism. Hector är den bästa. En stark liten människa som ger oss enormt mycket varje dag. Jag förstår inte riktigt vad jag gjorde innan han kom, eller hur jag någonsin kunde känna mig hel, för den halva känslan jag känner när han sover, den påminner mycket om hur jag kände mig innan han fanns här. Att skaffa barn är det bästa jag någonsin gjort! För mig blev livet komplett med honom. Jag känner en trygghet i mitt och sebastians förhållande som växer sig starkare för varje dag som går, vi har haft så många motgångar och om det inte delat på oss, vad ska då göra det? En kärlek som är svår att förklara, men helt underbar att leva i. Att göra allt för varandra, men enda få ta så mycket plats i livet så man kan vara sig själv fullt ut och genomföra både egna och gemensamma drömmar. Han är på snäppet till perfekt (för visst är väl ingen helt felfri), och det gör honom helt perfekt i mina ögon, charmen att han är som han är, med hjärtat på helt rätt ställe. Fina älskade Sebastian. Jag är en riktig hemmaälskare som kan sysselsätta mig i all evighet med saker, för många är det nog underligt, men det är så avkopplande för mig. Få vara, grubbla, pyssla runt och bara mysa i nuet. Huset gör mig lugn. Som en oas för att må bra. För som vi sa igår under den riktigt lyckade middagen med våra underbara grannar "här trivs vi, här vill vi bo" har nog aldrig känt mig så hemma innan. Älskar den knarrande gamla trätrappan, spegeldörrarna, kakelugnarna, ytan och utrymmet, våra planer och idéer, huset är oss rakt igenom. Att bo såhär är frihet och lycka i samma andetag. Jag vet inte hur många gånger vi hört att vi är så snälla mot våra barn. Det var för dom vi gjorde det här, att vi får uppleva livet enligt oss på ett perfekt avkopplande sätt kom på köpet. Hur fint tror ni inte att det är att ha levt i kaos och upp och ner i åratal med kämpande för ett bättre liv, och helt plötsligt faller alla bitar på plats, och man får andas igen på riktigt. Är det såhär livet ska vara, då lever jag gärna i hundra år till. Det är nog inte många som förstår tjusningen i det vi gjorde. Förens dom kommer hit. Vissa förstår mer än andra, men vad gör det egentligen? Allt som spelar roll är att få se Sebastians lugna uttryck i ansiktet när han planterar och fixar i trädgården, Hector som ligger i skuggan på en filt i gräset och tittar upp mot äppelträdet som rör sig i vinden tyst, funderande och trygg. Att få se kärlek i ögonen i varandra när vi för första gången klev (han bar mig över tröskeln) innanför dörren i vårt hus. Och att den kärleken bara växt sig starkare för varje dag. Man älskar allt lite mer för varje dag. Allt det här.

När stormen blåser hårt i själen och kraften tagit slut, då är det sånt här man ska ta till och tänka på. Vad har jag runt mig som fungerar som gör mig lite mer levande? För mig är det just det här. Och då har jag bara nämnt en del av det jag älskar i livet. Man hamnar där man väljer att hamna för varje steg påverkas av handlingar. Och jag är precis där jag vill vara.