glädjen att få hålla dig överskuggade allt.
jag har sugit på den där karamellen nu ett tag. hur jag ska berätta hur min förlossning var. jag ska göra mitt bästa! (:
jag hade känt på mig redan ett par dagar innan att det var på gång. inte det att jag hade värkar, några enstaka förvärkar, men inget märkvärdigt. men det kändes ändå på något sätt att det var på gång. natten till den 31 juli så kom det lite blod i trosorna och eftersom man skulle deklarera och visa alla sina bindor, så gjorde jag såklart det med den här med. och barnmorkan mumlade någonting och nickade. hade svårt att sova på natten, fick lite värkar och var rastlös. mest nervös över att han inte skulle komma ut helskinnad, inte vara tillräckligt stark och stabil. elva veckor för tidigt är trots allt ett bra tag.
klockan var runt halv sex på söndagen den 31 juli när jag vaknade och hade ont i magen av värkar, så jag ringde på personalen som satt på mig en ctg kurva och mycket riktigt värkarna var täta och starkare än tidigare. så det var någonting på gång. en halvtimme senare vaknade sebastian och jag berättade vad som höll på att hända.
när klockan var runt elva och jag var öppen en centimeter så kom överläkaren in och beklagade att vi inte kunde stanna kvar på huddinge sjukhus. den morgonen var inte rolig för mig. jag behöver tid på mig att vänja mig vid saker och att tro att man ska föda på ett ställe, lärt känna alla och helt plötsligt bli förflyttad var inte alls kul, men det fanns inte så mycket tid att tänka på det.
dom satte på mig ett dropp som stoppade upp värkarna, men dom blev bara starkare och starkare. klockan 13 åkte vi i ambulans till söder sjukhuset och i ambulansen blev värkarna tätare och gjorde ondare och ondare. jag hade så gärna velat gå en profylax kurs, men det hann vi ju inte för hector hade så bråttom ^^ så jag använde mig av andningen jag lärt mig när jag gick på yoga. vilket tydligen påminner om profylax andningen. och det gick galant det med!
klockan 14 skrevs vi in på förlossningen på sös. och även fast jag fortfarande hade uppstoppande dropp för att liten inte skulle bli chockad av att dom bara stängde av det så blev dom ännu starkare värkarna. jag bad om att få mat för att jag inte fått äta sen dagen innan för att det eventuellt skulle bli snitt. och jag hade inte mycket ork i kroppen. snurrig. när jag tillslut fick in mat, var det så äckligt så det inte gick att äta. och är jag så hungrig som jag var så äter jag nästan vad som helst.
barnmorskan som jag hade när jag skrevs in som var en riktig bullmormor slutade sitt skift precis när jag börjat bekanta mig med henne och gillat läget om att bli runtkastad och in kom en hård och läskig tant som inte alls var lite gullig som bullbarnmorskan som jag hade haft innan. vafan var det här. förstod hon inte att jag var ett känslo?! som behövde gulligull. jag blev bokstavligt talat rädd. haha. men ju mer vi brottades med henne desto mjukare blev hon. och hectors gudmor som var med innan och efter förlossningen sa väl till henne att jag behövde lite mjukhet, för sen blev det bättre. tryggheten är a och o för mig.
varje värk som kom så la jag armen över huvudet och döljde ansiktet och andades igenom varje värk. vid halv tre var jag fortfarande öppen en centimeter men värkarna som alla hade sagt skulle hålla i sig i ungefär 90 sekunder höll i sig i över fem minuter med ett par sekunder i mellan, fy! men lugn var jag och jag tror att gudmor var ganska stolt över mig eftersom hon sagt hur ont det skulle göra och hur högt man skulle skrika. där låg jag och sa inte ett knyst och andades lugnt. "hallå? har du fött barn innan" frågade min barnmorska. pappa sebastian som hade varit orolig över hur han skulle hjälpa mig under förlossningen satt i en sackosäck och läste nyheterna på mobilen/sov. haha. jag ville inte alls att någon skulle ta i mig, eller hålla i min hand. det störde koncentrationen ju (;
klockan fem hade jag öppnat mig fem centimeter och hectors huvud hade börjat komma neråt. och värkarna var likt förbannat lite intensiva och långa. jag hann inte dricka någonting och var så torr om läpparna. när klockan var 19:45 var jag öppen tio centimeter. då hade gudmor proppsat på att barnmorskan skulle titta efter eftersom jag hade så kraftiga värkar. och ja, då såg man hectors håriga huvud sticka ut (: då tyckte barnmorskan att jag skulle ta ryggmärgsbedövning. och jag sa att jag egentligen inte ville det, men hon såg på mig hur slut jag var, men obs! fortfarande lugn! så hon ringde narkosläkaren och bad honom komma. när han knackade på dörren ropade hon "han kooommer nuuu" första krystvärken kom 19:54 då kom barnmorskan upp till mig och sa "fanny eftersom det här är en sån liten bebis så vill jag att du håller andan och verkligen krystar nu" sen sa hon "du är som gjord för att föda barn" hector föddes 19:58, fyra minuter efter första krystvärken. han ville verkligen ut. jag undrar hur snabbt han hade kommit om jag inte haft det uppstoppande droppet.. han var mycket större än vad vi hade trott. på ultraljudet gjorde dom en uppskattnings vikt på 1400g. hector vägde 1790g när han föddes. och var 41,5cm lång. skrek gjorde han också och det kändes så skönt. högt också.
jag hade som önskemål att få upp honom på bröstet och det fick jag, fast bara en snabb stund. det var helt underbart. allt som hade gjort gjort så ont. sen blev det tomt, både i mig och i rummet, ut sprang alla inklusive sebastian och ann stannade kvar hos mig. dom var ute i akutrummet och förberedde för att hector skulle få det så bra som möjligt och den hjälp han behövde. tänk om vi hade vetat då vad vi fick reda på några dagar senare. att våran kille var så stark och stabil och inte behövde någon hjälp, bara sondmatas. för oroliga det var vi.
in kom en sjuksyrra med goda smrgåsar med alla möjliga olika pålägg, juice och varm choklad och en svensk flagga. fira in att vi blivit föräldrar såklart. vad vi var glada (: glada och oroliga. ville bara hålla honom, se honom. men jag var så slut i hela kroppen. efter att jag duschat så var jag tvungen att ligga i sängen och dricka massa saft för att få vätska i mig. pussades och kramades med sebastian. och glad att äntligen ha fått träffat den efterlängtade hector norton oscar cobert. vi älskar dig finaste! ♥
jag hade känt på mig redan ett par dagar innan att det var på gång. inte det att jag hade värkar, några enstaka förvärkar, men inget märkvärdigt. men det kändes ändå på något sätt att det var på gång. natten till den 31 juli så kom det lite blod i trosorna och eftersom man skulle deklarera och visa alla sina bindor, så gjorde jag såklart det med den här med. och barnmorkan mumlade någonting och nickade. hade svårt att sova på natten, fick lite värkar och var rastlös. mest nervös över att han inte skulle komma ut helskinnad, inte vara tillräckligt stark och stabil. elva veckor för tidigt är trots allt ett bra tag.
klockan var runt halv sex på söndagen den 31 juli när jag vaknade och hade ont i magen av värkar, så jag ringde på personalen som satt på mig en ctg kurva och mycket riktigt värkarna var täta och starkare än tidigare. så det var någonting på gång. en halvtimme senare vaknade sebastian och jag berättade vad som höll på att hända.
när klockan var runt elva och jag var öppen en centimeter så kom överläkaren in och beklagade att vi inte kunde stanna kvar på huddinge sjukhus. den morgonen var inte rolig för mig. jag behöver tid på mig att vänja mig vid saker och att tro att man ska föda på ett ställe, lärt känna alla och helt plötsligt bli förflyttad var inte alls kul, men det fanns inte så mycket tid att tänka på det.
dom satte på mig ett dropp som stoppade upp värkarna, men dom blev bara starkare och starkare. klockan 13 åkte vi i ambulans till söder sjukhuset och i ambulansen blev värkarna tätare och gjorde ondare och ondare. jag hade så gärna velat gå en profylax kurs, men det hann vi ju inte för hector hade så bråttom ^^ så jag använde mig av andningen jag lärt mig när jag gick på yoga. vilket tydligen påminner om profylax andningen. och det gick galant det med!
klockan 14 skrevs vi in på förlossningen på sös. och även fast jag fortfarande hade uppstoppande dropp för att liten inte skulle bli chockad av att dom bara stängde av det så blev dom ännu starkare värkarna. jag bad om att få mat för att jag inte fått äta sen dagen innan för att det eventuellt skulle bli snitt. och jag hade inte mycket ork i kroppen. snurrig. när jag tillslut fick in mat, var det så äckligt så det inte gick att äta. och är jag så hungrig som jag var så äter jag nästan vad som helst.
barnmorskan som jag hade när jag skrevs in som var en riktig bullmormor slutade sitt skift precis när jag börjat bekanta mig med henne och gillat läget om att bli runtkastad och in kom en hård och läskig tant som inte alls var lite gullig som bullbarnmorskan som jag hade haft innan. vafan var det här. förstod hon inte att jag var ett känslo?! som behövde gulligull. jag blev bokstavligt talat rädd. haha. men ju mer vi brottades med henne desto mjukare blev hon. och hectors gudmor som var med innan och efter förlossningen sa väl till henne att jag behövde lite mjukhet, för sen blev det bättre. tryggheten är a och o för mig.
varje värk som kom så la jag armen över huvudet och döljde ansiktet och andades igenom varje värk. vid halv tre var jag fortfarande öppen en centimeter men värkarna som alla hade sagt skulle hålla i sig i ungefär 90 sekunder höll i sig i över fem minuter med ett par sekunder i mellan, fy! men lugn var jag och jag tror att gudmor var ganska stolt över mig eftersom hon sagt hur ont det skulle göra och hur högt man skulle skrika. där låg jag och sa inte ett knyst och andades lugnt. "hallå? har du fött barn innan" frågade min barnmorska. pappa sebastian som hade varit orolig över hur han skulle hjälpa mig under förlossningen satt i en sackosäck och läste nyheterna på mobilen/sov. haha. jag ville inte alls att någon skulle ta i mig, eller hålla i min hand. det störde koncentrationen ju (;
klockan fem hade jag öppnat mig fem centimeter och hectors huvud hade börjat komma neråt. och värkarna var likt förbannat lite intensiva och långa. jag hann inte dricka någonting och var så torr om läpparna. när klockan var 19:45 var jag öppen tio centimeter. då hade gudmor proppsat på att barnmorskan skulle titta efter eftersom jag hade så kraftiga värkar. och ja, då såg man hectors håriga huvud sticka ut (: då tyckte barnmorskan att jag skulle ta ryggmärgsbedövning. och jag sa att jag egentligen inte ville det, men hon såg på mig hur slut jag var, men obs! fortfarande lugn! så hon ringde narkosläkaren och bad honom komma. när han knackade på dörren ropade hon "han kooommer nuuu" första krystvärken kom 19:54 då kom barnmorskan upp till mig och sa "fanny eftersom det här är en sån liten bebis så vill jag att du håller andan och verkligen krystar nu" sen sa hon "du är som gjord för att föda barn" hector föddes 19:58, fyra minuter efter första krystvärken. han ville verkligen ut. jag undrar hur snabbt han hade kommit om jag inte haft det uppstoppande droppet.. han var mycket större än vad vi hade trott. på ultraljudet gjorde dom en uppskattnings vikt på 1400g. hector vägde 1790g när han föddes. och var 41,5cm lång. skrek gjorde han också och det kändes så skönt. högt också.
jag hade som önskemål att få upp honom på bröstet och det fick jag, fast bara en snabb stund. det var helt underbart. allt som hade gjort gjort så ont. sen blev det tomt, både i mig och i rummet, ut sprang alla inklusive sebastian och ann stannade kvar hos mig. dom var ute i akutrummet och förberedde för att hector skulle få det så bra som möjligt och den hjälp han behövde. tänk om vi hade vetat då vad vi fick reda på några dagar senare. att våran kille var så stark och stabil och inte behövde någon hjälp, bara sondmatas. för oroliga det var vi.
in kom en sjuksyrra med goda smrgåsar med alla möjliga olika pålägg, juice och varm choklad och en svensk flagga. fira in att vi blivit föräldrar såklart. vad vi var glada (: glada och oroliga. ville bara hålla honom, se honom. men jag var så slut i hela kroppen. efter att jag duschat så var jag tvungen att ligga i sängen och dricka massa saft för att få vätska i mig. pussades och kramades med sebastian. och glad att äntligen ha fått träffat den efterlängtade hector norton oscar cobert. vi älskar dig finaste! ♥
2011-08-27 
14:19:14
Kommentarer
Postat av: Anna
Postat av: Anna
Fin berättelse gumman , du är bäst!
Hoppas att jag är likadan när jag ska föda, det är ju ganska snart, om 4 månader är de min tur!
Saknar dig <3<3<3
Postat av: Evelina
Åh vad mysigt att få läsa, jag älskar att få höra om andras förlossningar haha!
Men måste fråga, varför skulle du få ryggmärgsbedövning när du var öppen 10 cm? Då är det ju försent och gör ingen nytta alls?
Visst längtar man redan till nästa gång hehe? Det ÄR så häftigt! Jag lät inte heller nånting under min förlossning och fick också frågan om jag var omföderska av flera barnmorskor, kanske de är vana vid skrik och gråt ;-).
Kram!
Postat av: Anonym
Vilken otroligt fin bild på lilla Hector! =)
Postat av: Sannah
Å vilken lycka att få träffa liten så att du fick upp honom på bröstet. Fina minnen att ha kvar. :)
Barnmorskor är roliga ibland, sådär sade varje en när jag födde min dotter. "du är som gjord för att föda barn" tillslut ledsna jag och förklarade mellan värkarna att det vore jädrans konstigt annars då jag är kvinna och inte man. Hihi men sedan sade de "vad duktig du är" istället. Något bättre uppmuntrande. :)
Kan undra om de har prov på standardfrasen under utbildningen som de alltid använder den. :)
Hursomhelst är det skönt att få pushning! :)
Postat av: Petra
Å han är så fin! Och du så stark. Jag kan på nåt märkligt vis känna av den där fantastiska känslan av att älska så mycket, i min kropp, genom det jag läser. Det är så fantastiskt att du är där du är, och det är så rätt! Er lilla familj är så rätt. Jag skulle vulja vara en liten husmus på julafton när ni firar in julen det fina huset. myspys!
Kram
Trackback