uniQue

Fredag igen, vad veckorna går fort! Vecka 34 imorgon med bebis i magen. 30 veckor sen vi fick ett plus! Helt galet vad det gått fort! Och snart är han här. Det känns så fint! Underbart och helt ovant såklart! Vi är ju inne i blöjträsket redan så det är vi ju vana vid (; det kommer bli tufft med två små bebisar hemma men allt blir vad man gör det till och med dom tankarna och hur mycket Hector och lillebror kommer ha kul ihop är jag riktigt glad att vi valde att ha barnen så tätt! Jag är inte alls rädd för förlossningen, iallafall inte i nuläget det ändras kanske. Jag längtar bara efter att få hålla honom i famnen. Få lära känna honom, få se Sebastians kärleksfulla blick när han håller i barnen. Det är för mycket fint som tar över rädslan för att det ska göra ont, det vet jag ju redan. Varför gå och oroa sig då? Jag är fokuserad på att snart snart får vi pussa och mysa med honom. Och det slår allt! Vi har nog inte valt en "vanlig" väg att gå, men det är vår väg. Och jag älskar alla val på vägen sen Sebastian kom in i mitt liv. Man ska försöka att inte ångra saker man väljer, och uppskatta även om det bara är i det minsta. Njuta av det bra istället för att hänga upp sig på det som inte blev riktigt som man trodde. Eller så kämpar man och gör om och gör rätt enligt sig själv. Jag har gjort många misstag. Valt fel väg i livet, men man lär sig på vägen och man får erfarenheter som hjälper en senare. Men att hänga upp sig på det som varit det har jag slutat med och tror minsann jag aldrig gjort. Det tar energin från en att utvecklas dit man vill. Så vi lever, det är så jag lär. Och det senaste två åren har jag varje dag funderat på hur jag vill leva. Bollat med kärleken och kommit fram till det som passat oss. Drömmar mål och arbete för att ta sig dit vi vill. Men det viktigaste är att njuta nu, inte bara sträva. Att hitta den balansen är jättesvårt. Att faktiskt stanna upp och känna glädje i det man har nu. Jag njuter bara genom att sitta tyst bredvid honom. Att uppskatta det lilla som för mig i den situationen blir större och mer betydelsefull än någinting annat. Vi kastade oss in i föräldrarlivet med mindre tid för oss, många sa att vi skulle tappa varandra. Och lämna varandra. Men vill man någonting tillräckligt mycket, då klarar man av allt. Det har vi fått bevis på. Vår kärlek som jag sen dag ett varit säker på trots galna val som kunde spräcka vilket förhållande som helst, har bara växt sig starkare och starkare för varje dag som gått. "ETT år och ÅTTA månader" sa jag lite chockat häromkvällen när jag frågade hur "länge" vi varit varandras. Seriöst?! Det känns som en evighet.. Ett helt liv. Ja många olika faser har jag genomgått i livet. Bra och dåliga. Vissa man helst vill riva ut sidorna ut dagboken och låtsas som att det aldrig hänt. Men så har det faktiskt format mig. Och format mig till någon som den jag delar livet med och har snart två helt underbara barn med älskar. Och jag älskar honom. Kan undra många gånger varför vi inte blev tillsammans tidigare.. Att vi kände varandra i 13 år innan vi hoppade in i det här, aldrig varit så säkra på någonting. Sa ja till alla idéer utan att blinka utan att undra om det kunde gå snett. Man förstår inte alltid. Men när det väl blir bra, då är det bara att njuta. Och när det går emot för livet är ju så upp och ner. Då får man fundera på det är värt att kämpa ett tag för att få njuta igen. Jag älskar att vi trots motgångar runtomkring oss aldrig någonsin gav oss. För det jag sitter och tittar ut på just nu.. Som grannen hojtade till sin familj nyss "det HÄR är livet"