uniQue

Den 27 november satt jag i en buss påväg mot Stockholm i ett snöklätt Sverige och med ett hjärta som bultade och en saknad så enorm. Där i vintermörkret såg jag dig. Med det vackraste leendet och ögon som log och kunde lysa upp den mörka himlen lika starkt som den vita snön på marken. Upp i luften for jag medan du snurrade runt runt med mig och sänkte ner mig mot ditt ansikte för att kyssa dig. Mjuka mysiga läppar som gav en stöt igenom hela kroppen. Känslan var bättre än vad jag trott. Och där, redan där såg jag hela vårt liv tillsammans. Jag älskade dig redan då.

Många säger att när man vet, då känns det i hela kroppen, det är så sant. Det hettade i kroppen dygnet runt, jag kunde inte sluta titta på dig, studerade varje rörelse du tog med ömhet, att känna helhet med en annan människa, det fick jag uppleva nära dig. Inga ord behövdes, vi bara visste. Den där rädslan för att släppa säkerhetslinan och ge oss in i någonting för oss helt okänt som i vanliga fall skrämt innan var det inget som helst tvivel om. Jag behövde bara höra dig säga "jag finns här och kommer alltid göra det" dina ord räckte för att allt det här skulle bli. Din modighet imponerar på mig varje dag. Du är och kommer alltid vara den modigaste jag någonsin träffat. Ingen ska komma och säga att du inte kan. Du bevisar motsatsen varje dag. Du fick mig att våga falla från en vardag som jag trodde var trygghet för mig, till en trygghet som visade sig vara den tryggaste av dom alla. Och tack vare dig lever vi där vi gör. "vi flyttar ut på landet" sa du en kväll i december. Dina ord blev vår verklighet. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig enormt mycket. Och det bevisade så mycket av dig. När du vill då gör du. Och det är en stor del i varför jag älskar dig så mycket. Det vi delar är unikt. Jag vill aldrig aldrig sluta älska dig eller sluta älskas utav dig. Och det bästa utav allt? Jag får höra varje dag att du känner precis likadant. Du gör mig komplett.