uniQue

Är det inte typiskt? Är aldrig sjuk och så blir jag sjuk med feber och snorig näsa när jag ska jobba. Tur att det gick att få in någon annan och att min chef är helt wounderful. I vanliga fall på andra jobb hör man oftast "ta en Alvedon och kom" han är lixom mänsklig. Jag trivs på mitt jobb (: "här tar vi hand om varandra, vila du" och det är vila idag för mig. Känt mig krasslig i två veckor men inget som brutit ut. Tror kroppen skjuter upp sånt här. Man har så mycket annat att stå i istället för att ligga strandad i en säng. Men jag tänker inte göra som jag gjorde med Hector i magen. Tänker lyssna på kroppen, inte stressa och må bra i mig själv. Det är det minsta jag kan göra för den här bebisen. Ingen orsak hittades varför han kom så tidigt men fysisk och psykisk stress det påverkar. Och nu lyssnar jag på kroppen.

Suttit på trappen och myst med Hector. Kan inte sluta titta på honom. Varje dag ser jag någonting nytt i honom. Ett lytt leende hör ett nytt ljud. Han äter underbar. Fick en sån fin kommentar. Blev så glad. Jag eller vi har verkligen haft en tuff start med honom. Inte att han varit en jobbig bebis. Hector är den snällaste unge jag någonsin träffat, det säger alla som träffar honom. Men oro det har vi haft gott om. Blev påmind om att vi orkat så mycket och det är sällan man stannar upp och klappar sig själv på axeln och tänker "allt det du har, allt det du är i, det har du själv skapat och valt" man borde verkligen uppskatta allt mer. Sluta hänga upp sig på små detaljer. Och jag erkänner jag är grymt dålig på att släppa sånt. Små saker som man kan älta över i evigheter. Men så stannar jag upp, tittar på honom, hör honom skratta och tänker på att det ändå trots alla motgångar det senaste året har slutat och blivit väldigt väldigt bra. Så länge man vet vart man ska och hur man ska ta sig dit.. Och verkligen vill, då kan ingenting stoppa en. Istället för att klaga över tre och en halv månad på sjukhus med noll privatliv och oro jämt.. Så är jag riktigt glad att vi tre fick vara tillsammans i det. Jag kan gå igenom helvetet bara jag har min familj hos mig. Jag är och har alltid varit stark ensam, klarat livets motgångar och tagit tag i det jag velat ändra på, men att ha tillgång till kärlek och få kraft genom någon annan, det är värdefullt.

Jag har lagt mängder med tid, ork och tankar på att lösa människors problem. Jag tappade bort mig själv på vägen. Dom kommande veckorna kommer jag ta tag i mitt. Jag finns alltid alltid här. Men fokus blir företag för jisses vad det kommit i skymundan av allt annat och körkort, och familjen. Min fina lilla familj. Jag älskar er. Galet mycket.

Man borde stanna upp oftare och se det man har istället för det man inte har.