uniQue

att jag skulle..

- fota mer av huset, mer detaljer. lite har hänt sen sist!
- låta er följa med på våra badrums/toalett renoveringar från början till slut.
- lägga upp mer recept och tips på middagar.
- fota magen mer. även fast jag inte tycker att den växer! :o
- skriva mer om våra framtida renoveringar och planer med hus och trädgård.


mer förslag?


varför blev bloggandet så tråkigt? ekar i huvudet. jag såg i går att en av bloggarna jag följer har bestämt sig för att sluta blogga. orsaken? man blir ständigt utfrågad om saker man skriver, har man en annorlundare åsikt så får man höra att det ska man minsann inte ha. ja mycket nätmobbning sker. jag förstår henne även fast jag tycker att det är jättetrist såklart, men jag har varit sånära flera ggr själv. förut var det kul att blogga, nu känns det mest som att folk synar en, ja ta inte åt er nu alla. det är mycket mer positiva reaktioner här än negativa, men så är det ju så. sånt drar ner. dock känner jag inte alls att jag kan skriva allt jag vill, mycket blir ifrågasatt, och ja det är jobbigt. jag skulle vilja veta HUR man gör vissa inlägg osynliga för läsare som inte har lösenord. innersta tankarna som man vill dela, men inte med alla. jag vill kunna blogga utan att få ett mejl där jag måste deklarera hela mitt liv. det är mitt liv. jag vill kunna vara mig. jag vill kunna skriva utan att tänka på att det kanske blir frågetecken. och eftersom jag inte skriver om hela mitt liv här, vilket väldigt många verkar tro och inte ser allt som sker. så är det bäst att jag helt enkelt låser vissa inlägg. så hur gör man? och ni som regelbundet kommenterar. ni ska få lösenordet, mejla mig! ni är inte många och det känns faktiskt skönt. att veta vilka som läser det jag vill öppna mig om. this is me.

sen har jag tänkt på en sak. människor har EXTREMT svårt för att glädjas åt andra. jag känner typ två, tre st som faktiskt helhjärtat blir riktigt glada när man lyckats med någonting, eller orkat upp ur någonting jobbigt eller ska unna sig någonting. som tex. "FYFAN va kul att ni ska tex åka på er efterlängtade bröllopsresa, ni som haft ett jävla slit det senaste året och framför allt halvåret, ni är verkligen värda det" nej då blir man ifrågasatt om man verkligen har råd. BAH, vi är snart 30! klipp navelsträngen, den börjar lukta. och att man ens kan ha så jävla låga tankar om någon.. hrm. ja nu tog jag ett exempel som sagt, men mår människor dåligt själva, då jävlar ska andra ner i skiten också. jag ska fanimej aldrig bli sån. aldrig. man kan helt enkelt inte unna andra att må bra. det är inte omöjligt att faktiskt koncentrera sig på det som är bra, det dåliga syns för mycket i många,. aaah. det ÄR inte möjligt att man kan må bra. det är det jag får höra. och det är väl där någonstans jag tappar lusten. jag får inte vara mig själv här. jag måste skriva att livet är surt för att vissa ska tro på mig. det går inte att vara positiv jämt, jag är nog en av väldigt få människor jag stött på som hamnar i skiten men vägrar finna sig i det och reser mig upp fort som fan. jag vill må bra, jag mår inte alltid bra, nej. men mår jag dåligt då vet jag att jag är den enda som kan göra någonting för att ändra på det. jag klagar sällan, väldigt sällan. vad hjälper det? men, är man positiv då stämmer det inte, då ljuger man. jag är en sån som inte behöver deklarera om jag har en dålig dag, jag behöver inte hävda mig för att få empati från andra. jag tar tag i det som är dåligt/tråkig/det jag inte är nöjd med och ändrar på det. vi säger såhär, en av de bästa saker jag gjort och gjort återigen, det är att säga upp kontakten med människor som inte ger mig någonting. och varje gång har jag mått bättre och bättre. varför ska man bli nertryckt när man är värd att lyftas upp. folk ifrågasätter varför jag mår så bra i mig själv. självklart om någonting faller i vardagen, vi har haft strul med saker såklart, men det handlar inte om mig därför drar jag inte upp det här. jo jag mår bra för att jag vet precis vilka jag vill ha i mitt liv. folk som ger lika mycket som dom tar. vem jag är. vad jag vill ta mig och vart jag är nu. det vet jag. jag är inte det minsta förvirrad.

en sak har jag lärt mig. jag har alltid fått ta mig upp ur elände själv, jag har aldrig fått hjälp, därför har jag blivit en sån som inte behöver klaga runt hos andra och skriva hur dåligt jag mår. jag vet ju hur jag ska göra för att må bra. för det har jag fått lära mig under åren. för så är det, i det stora hela är det alltid jag som stöttar andra, men om man tänker efter hur ofta är det jag som faktiskt ber om hjälp. och då jämför vi saker som inte ens ska jämföras. vissa hade dött om dom hade varit med om det jag har. på fläcken.

sluta klaga på hur jag är som person, att jag väljer att ta fram det positiva i livet istället för att gräva ner mig i allt negativt som jag inte ens skapat själv, ni som lägger er i - sluta med det. om ni blir förvirrade av min blogg och vill läsa en blogg där det är mer gnäll, så kan ni sluta läsa. typ nu (; för jag kommer aldrig aldrig sluta kämpa för en mer positiv attidyd hos människor. HALLÅ?! folk DÖR varje dag, blir våldtagna, ser sina mammor och pappor mördas. och ni klagar på att livet inte är så underhållande och roande.. att ni lever i ett ekorrehjul och är lite deppiga. men gör någonting åt det, sluta klaga det ger er mindre energi till att ta tag i det "missnöje" ni lever i.

---