Kämpe
Såg på programmet "sjukhuset" där visade dom den förtidigt födda melwin. Det var inte kul att slussas tillbaka till de där, massa maskiner, pipande ljus så fort andning eller hjärtslag gick ner, slangar överallt. Kommer ihåg när Hector var drygt en vecka, då visste vi fortfarande inte hur han såg ut. "skulle vi kunna få se våran son?" så tog sköterskan bort slangarna som hjälpte hans lungor att blåsas upp så han kunde andas. Jag kommer ihåg hur det kändes att lämna honom i kuvösen där i akutrummet på kvällarna för att vi skulle gå och sova. Hur man kände sig isär sliten inombords. Hur jag tassade upp mitt i natten och gick och hälsade på honom och kunde sitta och titta på hans lilla lilla kropp genom kuvösen. Hur hans bröst andades upp och ner, samtidigt som jag höll koll på maskinen som var kopplad till honom dygnet runt. Det var som läkaren sa på tv programmet "föräldrarna slits mellan hopp och förtvivlan" jag tror inte man kan sätta sig in i rädslan man känner för att det enda dagen är jättebra med ens barn och ett dygn senare ser det kritiskt ut igen. Hector hade sån tur. Ni anar inte. Han var stark redan från början. Vi umgicks med ett annat föräldrar par på sjukhuset. Deras son gick hastigt bort. Från jättebra till jättedåligt. Melwin på tvn klarade sig inte heller.
Jag älskar honom, mer än ni kan ana. Han bodde inte länge i min mage, jag tror att han vet hur mycket vi längtade efter honom. Jag är så tacksam att han inte fått några komplikationer. Att han orkade. Att han hade viljan. Han är min idol. Orkade han överleva trots att han skulle bott kvar i värmen i magen så många veckor till, klarar Hector då klarar jag! Han ger mig ork när det är jobbigt och han har gett mig en helt annat syn på livet. Man ska aldrig aldrig ta någonting för givet.
2012-05-07 
20:59:51
Otroligt starkt <3
Anses din graviditet vara en riskgraviditet nu, med tanke på att du födde Hector så pass tidigt?
Hej!
Ni är en helt underbar familj tycker jag av det jag vet genom bloggen :-)
Tänkte på de om utveckling. Vi har två barn, storebror 3 år i juni och lillasyster 6 månader nu i maj. Med första barnet hade man väldig koll på utvecklings stegen och pratade och jämförde med kompisarna. Var ganska lugn men klart man va nojjig ibland. Det är ju så roligt och man blir sååå stolt när ens barn lärt sig något nytt!
Nu efter 3 år som föräldrar och med ett barn till har vi helt släppt det där. Oj, men hoppsan hon kan ju hålla huvudet själv. osv. Allt bara händer med andra barnet för man är så otroligt mycket mer avslappnad vad det gäller utveckling, vad det gäller båda barnen.
Våran son tex lärde sig klättra upp i sin vagn vid 11 månader och nån månad senare upp på köksstolarna så vi fick ha alla liggande på golvet. Men gick vid 13 månader. Han är än idag en klättertok :-) Alla barn lär sig i olika ordning och olika takt, det kommer när det kommer!
Tycker du har otroligt sund inställning till det hela :-) Det var det jag ville komma fram till men det blev långt :-)
Riktig liten kämpe! Helt otroligt egentligen att han gått från så liten till så stor =) Glad att ni hade tur och att han orkade! Klart han ville stanna hos er fina <3 Puss
Oj vad starkt skrivet av dig Fanny. Jag blev verkligen berörd.
Kan inte du lära mig? Lära mig att vara så positiv som du är! Hur du drog dig upp efter all skit du gick igenom? Vad sysselsatte du dig med för att inte tänka på allt negativt? Jag beundrar dig och avundas din positiva energi och ditt glada humör. Snälla lär mig! Kram till er alla, fina familjen! =)